"Vägen till klarhet går ibland genom totalt mörker"

Vaknar upp till en solig och vacker dag. Tänker tillbaka på år som gott.

Mitt liv har inte varit så enkelt som jag ofta gett sken av. Har varit viktigt att alltid hålla masken utåt. Jag har fått sår som fortfarande inte har läkt och som gett mig ärrbildningar på själen. Felet jag gjort genom åren är att jag aldrig pratat med någon om det jobbiga. Aldrig! (Förutom Gud och Lappen)  förstås. Jag har varit den starka, stolta kvinnan som kan allt. Bitit ihop och gått vidare.

Nu har jag betsämt mig för att bli hel, en sann och lycklig kvinna.

Visst har jag varit lycklig genom åren. Visst har jag haft många fina stunder.

Barnen har gett mig och ger mig än idag den största lycka man kan uppleva.

Jag har dom mest underbara, fantastiska barn man kan önska(fast så säger väl alla mammor  ). Men jag är oerhört stolt över dom.

Vill bara ge er ett råd. Har ni ont i själen så sök hjälp! Gå i samtal och ta hand om er. Bryter man ett ben så går man till en läkare. Det samma gäller själen. Varför är det ofta sånt tabu kring det? Gå till psykologen, psykiatrin, kuratorn, familjerådgivning osv vågar man inte prata om. Det gör ju bara dom som...  fördomar..

Alla behöver prata och vårda sin själ och ibland kanske även söka vård för den.

Jag har börjat gå hos en kurator för att reda ut mina tankar och prata om det som varit och det känns bra!

Ja nu har jag blottat mig rejält...

Hoppas kunna skriva nått roligt nästa gång då jag ju faktiskt är en optimist som älskar skratt och humor.

Kram