På bänkar i centralen.
Misären angriper mig.
Med väskor eller fulla säckar.
Smutsiga kläder och trasiga skor.
Slitna och trötta människor
Söker lite värme och en stunds vila.
Jag har en säng att sova i.
Tak över huvudet.
Mat på bordet.
Orättvist men ändå tacksam.
Kan inte blunda.
För verkligheten.
Vad kan jag göra för dem.
En sitter helt fokuserad och fixar sina skor.
En har däckat på bänken.
En har en barnvagn full med kläder och två små hundar. En irrar med blicken och pratar för sig själv.
Jag ser varma ögon, förvirrade ögon, ögon dimmiga av droger, ledsna ögon, trötta ögon.
Jag ser vänlighet
En kvinna som skänker sin hamburgare
En väktare som ler och pratar några ord.
Jag ser också dom som inte vill se utan bara går förbi.
Upptagna av sitt.
En kväll på centralen och tåget är försenat.

Jag är så innerligt tacksam över den tro jag har på Jesus. För mig betyder det allt. Jag har alltid någon som finns där i varje stund av glädje och sorg. När allt är mörkt och i ljusa stunder. Han tröstar, bär mig och ger mig ett lugn, en framtidstro och en frid som består i alla lägen. Jag är aldrig ensam. Jag behöver inte vara rädd och jag kan vila trygg i att han tar hand om allt. Det händer mycket i vår värld idag. I vår närhet, i relationer, i samhället och på vår jord. Vi förstår inte allt och det finns många varför. Men mitt i allt detta vill han finnas för oss. Omfamna och trösta. Det tvivlar jag aldrig på.