Alla inlägg under november 2015

Av Sara - 14 november 2015 10:07


 

Din tillit är förstörd och du släpper inte in någon så lätt.

Du har lärt dig att när man litar på någon så tas det sen ifrån en.

Du visar en tuff attityd, men gråter inombords.

Ingen såg det lilla barn som led, ingen såg hur du blev behandlad.

Kanske någon såg men ignorerade, 

kanske någon såg, men vågade inte lägga sig i.

Du fick lära dig tidigt att slåss för din överlevnad.

Du var otrygg hos den som borde gett dig trygghet. 

Du fick lära dig sätt att hålla borta smärtan, 

genom droger och självskador 

som du plågade din redan trasiga kropp med.

Du längtade efter att bli sedd

Du längtade efter att bli älskad.

Men du blev utnyttjad och förnedrad.

Och du lät det ske

För ditt värde och din självbild

Var förvrängd.

Din barndom bestod av att klara en dag i taget.

Att överleva

och skydda dem som borde ha skyddat dig.

Men kom ihåg

Du är värdefull

precis för den du är

Och det finns vägar ut

Även om det är svårt att se det

Och även om du inte tror det

Så är du älskad

Och värd så mycket mer

Jag är ledsen för din barndom

Men jag hoppas på en ljusare framtid

För dig

Du fina maskrosbarn

 

 

 

Av Sara - 10 november 2015 11:52

 

Vilken hysteri kring flyktingarna. Dagligen möts vi av detta på alla medier. Jag blir mörkrädd av reklambladen som dimper ner i min brevlåda från SD om att vi inte ska ta emot dessa utsatta människor. SD slösar bort hutlöst med pengar till att driva detta. Dom har tom mage att skriva under med "svenska folket" på deras kampanjer i andra europeiska länder. Jag ställer mig inte bakom detta och jag är en av svenska folket. Hur kan man bara göra så? Jag minns några möten jag haft under åren. En kille från Pakistan, med tuff attityd och hård utsida. Han öppnade sig för mig en kväll och berättade om hur han sett familjen bli dödad. Han blev själv skjuten men lyckades fly. Han visade sina ärr. Han grät och den tuffa masken försvann. En annan äldre man låg bara i sin säng, helt apatisk och hade slutat prata. Han hade försökt rädda sina söner som blev dödade framför honom. En annan kille hade sprungit över ett fält med sina kompisar för att fly undan gevärselden. hans kompis blev skjuten men han kunde inte stanna och hjälpa honom. Jag har sett ärr efter tortyr, brännmärken och slag. Jag har sett hur unga kroppar fått fysiska men och värk efter tortyr. Jag har suttit i samtal och gråtit över den ondska som finns. Flyktingar som fått sina fötter förstörda efter långa vandringar, flyktingar som suttit i containrar och varit livrädda att bli upptäckta. Jag har sett rädslan hos små barn över den trygghet som tagits ifrån dem. Så hur har man mage att skriva under med svenska folket? Det är helt oacceptabelt! Hur många har verkligen tagit sig tid att lära känna dessa människor och tagit del av deras berättelser? Jag tror många skulle ändra sig efter det. Det finns människor som saknar empati och det finns människor som är rädda för det som är nytt och främmande. Men jag lovar, det här är människor precis som du och jag. Människor som nu befinner sig i kris och behöver all hjälp de kan få. 

Nu behövs alla motkrafter och att vi vågar tycka till, så inte de onda krafterna får vinna. De som vill ha allt för sig själv och inte vill "smutsa" ner vårt land med ovälkomna parasiter. Det här är människor med samma värde som alla andra. Glöm inte det!

Sara

Av Sara - 8 november 2015 10:22


 


Idag för 27 år sedan kom min efterlängtade pojke till världen. Jag, en ung och liten mamma kämpade min första födslokamp. Men jag lovar, jag skulle kunnat gjort det flera gånger om bara för att få uppleva den enorma lycka när du kom och jag hörde ditt första skrik. Det var det lyckligaste ögonblick jag hade upplevt fram till den dagen. Jag visste att en pojke skulle komma och namnet var bestämt sedan något år tillbaka. Jag njöt av varje stund med dig och du fyllde mig med sådan lycka och gör det än idag. Nu är du en vuxen man som jag är oerhört stolt över. Jag träffar dig inte så ofta som jag skulle vilja, men du finns alltid i mitt hjärta och kärleken är lika stark. 

                                     

                                                                       

   

Av Sara - 2 november 2015 14:25

Det diskuteras flyktingpolitik varje dag. Stänga gränser eller inte. Ta emot eller inte. Finns inte boenden,boenden bränns ner. Folk är rädda om sitt Sverige. Folk vill inte ge av sitt inpinkade revir. Men vad har vi för val? Kan vi med gott samvete lägga oss i våra varma sängar i ett tryggt land utan att tänka på dessa flyende människor. Vad skulle vi göra om vi hamnade i denna situation att vi flyr för vårt liv och vill rädda våra barn och så är vi inte välkomna någonstans? Oavsett svårigheter med att hitta bostäder och oavsett hur mycket extrajobb vi får så har vi inget val. Vi kan inte stänga dörren för en lidande människa. Inte om våra hjärtan är fyllda av medmänsklighet och att värna om varandra. Vi kanske måste börja rucka på vår egen bekvämlighet. Öppna våra hem och spotta i nävarna för att göra allt vi bara kan för att hjälpa våra medmänniskor som nu befinner sig i ett hopplöst och helvetiskt läge.
Vi kan om vi vill. Vi kan om vi hjälps åt.

Av Sara - 1 november 2015 18:37

Du finns alltid hos mig. Du sviker aldrig. Hos dig kan jag vara precis den jag är. Du älskar mig med mina fel och brister. I glädje,i sorg,tunga dagar och dagar med lycka är du alltid där. Du ger mig mod att möta varje ny dag. Du ger mig styrka när jag är svag. Du lyfter upp mig när jag faller. Ett liv utan dig kan jag inte föreställa mig. Jag är så tacksam att jag fått lära känna dig och jag önskar att alla andra inser hur underbar du är.
Tack Jesus  




Presentation


Så länge jag kan hjälpa andra fortsätter jag blogga

Fråga mig

12 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards