När jag läste till socialpedagog så skrev jag en uppsats som heter

"Barn till salu".

Ingenting kan göra mig så upprörd som när barn far illa.

Läser just nu en bok som heter "när blodsbanden brister", handlar om en liten pojke som utsätts sexuellt av sin egen pappa. När jag läser om sånt så vöcks en avsky till dessa människor. Jag vet att ofta är dom själv offer, men det rättfärdigar ju inte deras handlingar.

Dessa små oskyldiga fina barn med sina tragiska historier, gör mig så ont.

Ser ni barn i er närhet, kanske inom familjen, grannar el på arbetsplatsen.

Var inte rädda att anmäla och reagera!

Träffade en kvinna som hade ett helvete som barn.

Den kvinnan sa till mig "om bara mina grannar hade anmält fler gånger så kanske mitt liv sett annorlunda ut". Det räcker tyvärr inte att anmäla en eller två gånger, ärendet handlar så lätt underst i pappershögen.

Nej anmäl gång på gång på gång, tills socialförvaltningen är spyless på dina uppringningar. Tro mig, jag vet..

Jobbar du med barn eller ungdomar, våga lägg dig i och blunda inte.

En annan kvinna sa till mig en gång när det pågick misshandel i grannhuset(på en kvinna)"det är lika bra att stoppa huvudet i sanden och inte se"

NEJ! Agera! Anmäl! Bry dig! Fråga!

Då kanske du eller jag kan hjälpa till att hjälpa ett barn ur skiten.

Barnen finns överallt, en i varje klass enligt vad jag läst.

Det finns i de fina hemmen, hos missbrukaren och hos den som har ett stort engagemang bland barn.

Men man får vara lyhörd och uppmärksam.

Har du misstankar eller funderingar får du ringa anonymt och fråga sociala.

Var rädd om er!!

kram