Jag går in till dig i stallet.

Det är mörkt.

Allt som hörs är ett hötuggande.

Fridfullt och stilla.

Du ser på mig med dina kloka ögon.

Ser och förstår.

Jag håller om din mjuka varma hals.

Känner stressen ge vika.

Berättar för dig om hur det känns.

Vet ju att du är gammal, att slutet kommer att komma.

Vem ska jag då gå till...

Min fina trogna vän.

Tack för allt du gett och ger mig.

Hästen och människan har en lång historia tillsammans. Det tycks vara något med de stora, sensuella, energisprittande varelserna och deras själfulla ögon som griper människan på ett djupare plan. Och många ryttare och hästintresserade hävdar att människa och häst som individer kan nå en unik själslig kontakt och förståelse

Bland det bästa jag vet är att fara ut i skogen och rida.

Lugnt och stilla eller i full galopp.

Frihet!

Kan vi följas jag och Amelia är det förstås ännu roligare.

Inget motorbuller, bara vi och hästarna.

Hovar som slår i marken, fågelkvitter, vatten som porlar och en underbar natur.

Kan det bli bättre?

Ha det gott!

kram